Det var begravning idag. Det här är den värsta dagen i mitt liv. Vi satt där fram på tredje raden och tårarna rann ner för kinderna. Det stog ett foto på dig där framme på kistan. Det gjorde ont att se på det. Det kom upp en massa minnen och det gjorde så ont i själen och hjärtat. Att veta att du inte längre finns kvar är så svårt att förstå. Jag vet att du alltid finns kvar bara att vi inte kan se eller röra vid dig. Tårarna rann och det var jätte jobbigt att se hur lessna alla i din familj är. Jag satt och tänkte på allt kul vi gjort och på alla gånger jag grät efter att du gjort slut för att jag visste att du inte kände desamma för mig längre som jag gjorde för dig. Efter att vi gått fram och tagit ett sista farväl och lämnat blommorna var det jobbigast. Då strömmade tårarna och det kändes som om jag skulle svimma. När det var slut i kyrkan gick vi ut och Teo kom och kramade oss. Sen gick vi till minnesstunden som var på ett ställe en liten bit därifrån. Där fick vi fika. Jag åt bara en pytteliten kladdkakebit, det var det ända jag fick i mig. Sen skulle vi gå till bilen och åka hem men halvvägs till bilen kom vi på att vi inte skrivit nått i boken som man får skriva en liten hälsning till dig i så vi gick tillbaka. Nu stod fottot som stått på kistan innan på ett Piano där man skrev i boken. Jag stod och tittade på dig, jag kunde inte slita blicken därifrån. Jag tänkte på hur mycket jag älskar dig. För det gör jag verkligen. Jag älskar dig så mycket att det gör ont i hjärtat. Vill bara att du ska komma tillbaka. Det är så svårt att leva när man vet att du inte finns kvar här hos oss längre. Jag kommer aldrig mer att få se dig le ditt vackra leende. Det är så fel att det här skulle hända just dig. Du hade aldrig gjort något fel. Du var alltid så glad. Jag saknar dig så otroligt mycket. Glömmer dig aldrig. Vila i frid Orre! Älskar dig.
1 kommentar:
Du är saknad <3<3
Skicka en kommentar