Ingenting, ingenting alls.

Jag är ganska vilsen i mitt liv just nu, fast ändå inte.

Jag vet inte vad jag själv känner och inte vad nån annan känner heller. Jag försöker kämpa med skolan och få det att funka och inte hamna i samma spår som innan men ibland känns det hopplöst. Ibland känns det som om jag inte passar in, fast det gör jag väl aldrig nånstans. Ena dagen kan allt kännas helt rätt och nästa vet jag inte vad jag håller på med. Jag vill kämpa men på samma gång bara ge upp. Jag vill få slut på mitt ständiga oroande och stressande över problem som inte finns och jag vill hitta min plats här i världen. Kanske är det för tidigt, kanske ska jag släppa alla mina förväntningar och drömmar och se vart livet tar mig. Jag vet inte, jag tänker så mycket, för mycket. Jag vet inte vem jag kan lita på och vem jag ska luta mig emot i svåra situationer, just nu tror jag inte det finns nån klippa alls. Ingen jag har samvete nog till att ta hjälp av iaf. För jag kan inte lämna över skit på nån som slänger tillbaka den, inte är stark nog själv att ta den lr som inte bryr sig. Jag vet vem jag är iaf och det är jag så glad för. Visst, ibland kan man tänka sig bort och glömma vem man egentligen är i några ögonblick. Det händer nog alla ibland men det viktiga är att man alltid vet vart man står och gör det som känns rätt.

Jag är rädd att misslyckas och stå ensam kvar, ibland känns det så självklart att det ska bli så men när jag mår bra och kan tänka klart vet jag att jag aldrig kommer ge upp med nånting och låta det bli så.

Jag vet inte varför jag skrivit allt det här, jag har bara så mkt tankar som snurrar i huvet på mig hela tiden och där stannar dom kvar också, ¨men nu råkade lite komma ut här. Så blir det ibland när hjärnan svämmar över. Oops!